Barken Plus
I den åländska skärgården ligger det massvis med vrak och ett av dom popläraste är just barken Plus som ligger i inloppet till Mariehamn. Dels på grund av närheten och att hon inte är speciellt väderkänslig. Många dykare har viktlöst svävat fram kring hennes skrov och nöjt sig med just bara ett bra dyk. Men gå lite djupare och försök sätt er in i besättningens öden. Dess strapatser och deras frustration när man trots ihärdigt blossande efter lots inte fick något svar från lotsen. Dom var ju upptagna med att försöka rädda besättningen på barken Fred som förliste vid Svinö samma natt ( 14 dec 1933 ). Vid Plus förlisning omkom 12 man varav 8 var ålänningar. Endast fyra man överlevde.

Jag har själv dyk på henne och tycker att hon är värd ett besök. Tyvärr strejkade mina blixtar så några UV-foton kan jag inte komma med just nu. Det får väl bli mer dyk på henne vid ett senare tillfälle.

Plus innan förlisningen
Plus byggdes i Tyskland 1885 på Blohm & Voss varv i Hamburg som Yard Nr:46. Hennes mått var då: 69,06x10,98x6,29 meter, eller 226,6x36,0x20,6 fot. Hon hade då tonnadet 1230 netto- och 1123 brutto-registerton och hade signalen RGVL. Beställare var Laeisz-rederiet som utsåg C.J. Steincke som kapten. Hon byggdes som ett rent segelfartyg och fick således ingen motor. Hon var byggd med skrovet i järn Hon var i tysk tjänst tills hon den 13 mars 1908 såldes till Henr. Hansen i norska Lillesand. Slutligen hamnade hon 1925 på Åland hos Hugo Lundqvist och ägs ännu idag av Lundqvist rederiet.

Händelseförloppet vid förlisningen beskrivs bäst i sjöförklaringen som 1:e styrman V. Geelnard angav den 18 december 1933 och återfinns härnere.

Sjöförklaringen

	Plus besättningslista
		De omkomna med röd text De räddade med vit text
		Befattning	Namn	Hemstad
		Kapten	KarlEmanuel Eriksson	Vårdö
		1:e Styrman	V. Geelnard	?
		2:e Styrman	J. Törnroth	Brändö
		Båtsman	Stanley Työrä	Torneå
		Stuert	Valter Virtanen/Vingert	Eckerö, Överby
		Matros	Karl Palmén	Godby
		Matros	Johan Andersson	Jomala, Önningeby
		Matros	Stig Bergsten	Stockholm
		Lättmatros	Levi Åhlström	Hammarland
		Lättmatros	Bernhard Karlin	St. Marie
		Lättmatros	Armas Aaltonen	St. Karins
		Lättmatros	S. Wernow	Malmö
		Lättmatros	Claes Häggblom	Eckerö
		Lättmatros	Martin Lindgren	Hammarland
		Timmerman	E. F. Randelin	Haga, Saltvik
		Mässpojken	Gösta Mattson	Mariehamn, född i Finström

Barkskeppet Plus, huvudredare kapten Hugo Lundquist, Mariehamn, befälhavare Karl Emanuel Eriksson, avseglade den 30 nov. från Gravesend med Mariehamn som destinationsort. Fartyget var till alla delar i sjövärdigt skick och resan förlöpte utan anmärkningar till den 14 dec. omkring kl. 1 på natten ( svensk tid ), då Flöjtan passerades. Vindriktningen var varierande WSW - WNW, styrka 7 - 8 B. Med klar sikt, senare snöbyar. Förda segel : fulla märssegel och understagssegel. Kl. 2 på natten började blossa efter lots och fortsattes därmed oavbrutet, men något svar erhölls icke. Under rådande vindförhållanden och med barlastat fartyg återstod ingenting annat än att fortsätta resan med ledning av Korsö fyrar.

Vädret visade sig byigt med delvis snö. Då Mariehamns ledfyrar väntades komma i sikte, erhöll jag order av befälhavaren att gå upp i mesanriggen för att hålla utkik efter dessa. Uppkommen i riggen, siktade jag en av ledfyrarna, men upptäckte samtidigt bränningar förut. Jag gav genast order om att taga rodret dikt styrbord, vilket även skedde. Sikten hade under tiden blivit så dålig på grund av att en våldsam snöby passerade, att den enda synliga ledfyren även försvann. Ehuru ovan anförda rodermanöver utfördes, kände fartyget icke detta genast, utan körde upp på grunden SO om Tvibenan med en fart av ca: 7 - 8 knop. Märsfallen kastades loss och babordsankaret lades ut för att förhindra fartyget att glida av grundet. Rummet pejlades och det befanns då, att stora mängder vatten hade inträngt.

Situationen var nu sådan, att fartyget var dömt till undergång. Livbåtarna gjordes i ordning, och livbälten utdelades. På grund av den våldsamma sjögången och bränningarna var det otänkbart att få ut livbåtarna såsom fartyget nu hade sitt läge, varför kaptenen i samråd med mig beslöt att kapa ankarkättingen och låta fartyget driva över till Korsölandet, för att därigenom möjliggöra räddning av manskapet. Vattenståndet hade nu ökat oerhört och svår styrbords slagsida uppstod. Under hela tiden hade det blossats och nödeldar tänts på backen.

Att utföra något som helst arbete var nu omöjligt, varför jag skruvade upp bromsen till ankarkättingen och lät kättingen rappa ut i hopp om att den skulle springa vid första tillfälle. Fartyget drev nu mot land, men innan land uppnåddes lade det sig fullkomligt på sida med påföljd att alla lösa inventarier på däck ramlade överbord, däribland även livbåtarna. Större delen av besättningen jämte befälhavaren och andra styrmannen befunno sig på halvdäck. Efter några få ögonblick sjönk fartyget i djupet med man och allt. Befäl och besättning gjorde allt vad som för tillfället kunde göras.

Att denna sjöförklaring är med riktighet överensstämmande, är jag villig att med ed besanna.

Vittnena stuerten V. Virtanen från Eckerö Överby och timmermannen E. F. Randelin från Haga i Saltvik, styrkte till alla delar sjöförklaringens riktighet.

--------------------------------------------------------------------------------
I vattnet
Väl i vattnet simmade de som kunde bort från det sjunkande fartyget. Styrman Geelnard fick tag i en drivande livbåt och försökte hjälpa kapten Eriksson, dock utan att lyckas. Fyra man var det nu som kommit iland på Korsö. Under mörker och snöglopp gick man runt på ön för att inte frysa ihjäl. Vad man inte visste var att det på ön fanns en fyrvaktarbostad. Det märkte man först i gryningen, och man knackade på med hackande tänder. Man frös så mycket att man inte fick fram ett ord. Med hjälp av 90 % sprit, spisvärme, torra kläder och filtar tinade man snart upp. Fyrvaktaren gav sig så fort som det var möjligt ner till förlisningsplatsen för att se om det fanns fler överlevande. Han fann en jacka som hängde kvar i en av masterna. Någon hade förmodligen tagit sin tillflykt dit, men inte förmått hänga kvar i den kyliga decembernatten.

Vad hände sen ?
På Hertronklubb står idag en minnessten över de omkomna. Men vad hände med de som överlevde ? Styrman Geelnard avancerade och under kriget var han befälhavare på m/s Fenix som torpederades utanför Färöarna. Då besättningen satt i livbåtarna och väntade på att bli räddade, kom tyskt flyg och sköt mot de nödställda. Geelnard blev träffad och ligger i dag begravd på Färöarna. Det fartyg Bergsten mönstrade på under kriget försvann spårlöst. Inte heller Randelin kunde undgå havets käftar. Under en svår storm sögs han av en stor våg ut från ett fartygsdäck och drunknade. Vatler Virtanen bytte så småningom efternamn till Vingert. Även han fortsatte till sjöss, dock den enda som kunde kliva i land med livet i behåll. Idag bor han i Mariehamn.

Skrivet av Göran Nilsson

Några av våra mest kända vrak:

Plus, Hindenburg, Nederland, Skiftet, Sanny, Gävle, och Dagmar Clausen