|
I detta sida finns lite om taxen
sjukdomar, sjukdomarnas ärftlighet och
allment om taxens hälsovård.
Pevisa programs syfte är att bevara
taxens hälsa och försöka bättra den ännu mera.
Taxar som har PRA eller
HC får ej använda i avel i Finland.
När du läser det här
vill jag påminna dig att...
...En
strävhårig tax är frisk och långlivad
ras
med få hälsoproblem.
FÖREBYGGANDE &
VARDAGLIGT HÄLSOVÅRD
Att vaccinera sin hund är ett enkelt och billigt sätt att minska risken för
lidande och höja hälsonivån - helt enkelt att förbättra djurskyddet. Genom
vaccination kan ditt djur besparas både akut sjukdom, risk för kvarstående
lidande eller nedsatta kroppsfunktioner och t.o.m. död. Det kan i vissa fall
även minska risken för smittspridning till människor (t.ex. rabies och andra
sjukdomar som djuren måste vara vaccinerade mot vid införsel till Sverige).
Risken för biverkningar är med dagens vacciner små. De sjukdomar vi vaccinerar
mot är betydligt allvarligare. Eftersom hundar i Norden är så väl
vaccinerade är det lätt att tro att vissa sjukdomar är så gott som utrotade: så
är inte fallet och om vi minskar vaccineringarna kommer vi att få se flera fall
av vissa sjukdomar igen. Öppnade gränser mot andra länder innebär också ökade
smittrisker så se till att ditt djur har bästa tänkbara vaccinationsskydd.
Tillbaka
upp
Valpar vaccineras 2 gånger med 4 veckors intervall vid 12 och 16
veckors ålder. Igen ett år efter grundvaccinationen och därefter vartannat år.
Sjukdomen orsakas av ett Morbilli virus. Viruset är spritt över hela världen.
Det är släkt med människans mässlingvirus. Det är känsligt för värme och
uttorkning men klarar kyla bättre. Vanligen elimineras virus av vanlig
desinfektionsmedel. Virus finns i sekret från luftvägarna och sprids i luften
från en smittad individ. Det kan även spridas via urin.
Ovaccinerade valpar emellan 12-16 veckors ålder drabbas mest. Inledningsvis ses
ett lindrigt klart flöde från ögonen. Hunden får torrhosta vilken sedermera blir
mera produktiv, det vill säga hunden hostar upp slem. Hunden blir påverkad i
allmäntillståndet och slutar äta. Detta följs av kräkningar och diarré. Hunden
kan dö av uttorkning men det motverkas av symtomatisk behandling med dropp.
Vissa hundar får betydlig lindrigare tecken på övre luftvägsinfektion, ungefär
som vid kennelhosta. Hundar med svårare sjukdom som tillfrisknar kan 1-3 veckor
därefter få symtom från centrala nervsystemet. Ibland sammanfaller det dock med
de initiala symtomen. Exempel på nervösa symtom kan vara kramper, vinglighet
eller förlamning.
Enda behandling är understödjande behandling i form av vätsketillförsel. Vid
utveckling av nervösa symtom är prognosen dålig. Ibland ordineras antibiotika
mot sekundärinfektion, till exempel vid lunginflammation.
Tillbaka
upp
Smittsam leversjukdom, HCC, Hepatitis Contagiosa Canis
Vaccineras som valpsjuka. Sjukdomen orsakas av ett adeno-virus (CAV-1). Viruset
är motståndskraftigt och överlever flera månader under gynnsamma förhållanden.
Det utsöndras via kroppsvätskor såsom urin. Indirekt spridning via till exempel
matskålar och händer sker.
Symtom ses vanligen hos hundar yngre än ett år men ovaccinerade hundar av alla
åldrar kan drabbas. Symtomen inleds med feber, ofta upp till 41 grader. Vidare
ses inflammerade tonsiller tillika svalg. Hunden utvecklar en lunginflammation
med hosta och förstärkta andningsljud. Akut har hunden buksmärta och
leverförstoring. Kräkningar och dirarré kan förekomma. I gravare fall ses
blödningar från slemhinnorna inklusive näsblod. Symtom från centrala
nervsystemet kan utvecklas, såsom kramper eller koma. Då hunden börjar
tillfriskna, efter cirka en vecka, ses en inflammation i hornhinnorna med
ljuskänslighet och ögonflöde som följd. Hunden behandlas med vätska intravenöst
och ibland även med allmän antibiotika. De flesta som insjuknar tillfrisknar
spontant.
Tillbaka
upp
Kallades förut hundpest. Ingår i alla standardvacciner. Vid särskild risk för
smitta kan man vaccinera mot parvo skilt, tex i Sverige vaccineras valpar ofta
vid 8 veckors ålder före leverans. Ibland kan det vara motiverat att vaccinera
mot parvo årligen.
Infektionen orsakas av hundens parvovirus. Det är ett mycket smittsamt virus,
som också är stabilt och som under gynnsamma förhållanden kan ligga kvar
månader, ibland år, i miljön. Det påträffas till exempel på liggunderlag,
burgolv och i mat-och vattenskålar.
Smittan sprids via direkt kontakt hundar emellan eller indirekt via miljön och
människor. Smittämnet återfinns framförallt i avföring. Infektionen förkommer
regelbundet i Sverige. Sjukdomens svårighetsgrad varierar beroende på hundens
ålder och immunstatus. Valpar under 12 veckor drabbas hårdast.
Symtomen inleds med intensiva kräkningar, dessa övergår sedan i en ofta blodig
diarré då virus angriper tarmcellerna. Hunden får hög feber och ett kraftigt
påverkat allmäntillstånd. Tarmskador kan uppstå och i värsta fall kan de leda
till döden genom blodförgiftning. Behandlingen är symtomatisk och ges i form av
dropp för att återställa vätskebalansen. Ofta ges antibiotika för att förebygga
blodförgiftning. Så länge som magtarmssymtomen består får hunden vara utan mat.
Klarar valpen de första tre till fyra dygnen brukar de tillfriskna. För att
förebygga infektionen finns vaccin. Normalt sett rekommenderas vaccinering med
ett levande vaccin första gången vid 12 veckors ålder, därefter vid ett års
ålder och fortsättningsvis varje år. Om särskild infektionsrisk föreligger
rekommenderas att ge första injektionen vid 6-8 veckors ålder och andra
grundvaccinationen vid tolv veckors ålder. Levande vaccin innehåller virus men i
en så försvagad form att det inte ger upphov till sjukdom.
Tillbaka
upp
Vaccination rekommenderas till hundar som träffar många andra hundar, t.ex. på
utställning eller vid träning /tävling, samt till hundar som vistas i kennel
eller på hundpensionat. Normalt sett rekommenderas vaccinering första
gången vid 12 veckors ålder, därefter vid ett års ålder och fortsättningsvis
varje år
I kennelhostekomplexet ingår flera smittämnen men vanligast är parainfluensa
virus och bakterien Bordetella bronchiseptica. Parainfluensa viruset är känsligt
och överlever inte länge i miljön. Infektionen är vanligt förekommande och
mycket smittsam. Smittan utsöndras från ett infekterat djur veckor och ibland
upp till några månader efter infektion. Sjukdomen är normalt inte dödlig.
Infektionen sprids då infekterade djur hostar/snorar.
Symtomen inleds akut med torrhosta. Ofta misstolkas hostan av djurägaren som
tror att något fastnat i hundens svalg. Ibland söker man för kräkningar då
hunden mot slutet av attacken hostar upp slem. Hunden mår ofta ganska bra och
fordrar normalt ingen behandling.
Vissa fall kompliceras med lunginflammation, hunden behöver då antibiotika och
ibland vård stationärt. Ofta tillfrisknar en smittad hund spontant på cirka en
vecka, det finns dock de individer som hostar under en längre tid. Vaccin finns
och här rekommenderas samma rutin som vid levande vaccin mot parvoinfektion
enligt ovan
Tillbaka
upp
En rabiesinfektion leder till nervösa symtom som alltid leder till döden hos
hundar.
Vaccination ges till hundar som skall används i jakt, resa eller delta i tävlingar och
utställningar. Rabiesvaccin ges till hund vid 16 och 20 veckors ålder. Igen ett
år efter grundvaccination och därefter vartannat år. (Hundar som deltar i
grytprov vaccineras varje år)
Denna infektionssjukdom, vilken kan förebyggas genom vaccination, orsakas av ett
rabdovirus som är känsligt för värme och inaktiveras av synligt eller
ultraviolett ljus. Viruset bevaras i kyla. Rabiesviruset har en väldigt markerad
förkärlek för nervvävnader. Dess giftighet är beroende av G-glykoprotein, en
molekyl på virushöljet. Viruset överförs vanligtvis till hundar genom en skada
(bett, rispor etc.) och fortplantar sig lokalt. Efter att ha fortplantat sig i
en muskel sprider viruset sig genom kroppen och angriper nervsystemet. En
rabiesinfektion leder till nervösa symtom som alltid leder till döden hos
hundar.
Tillbaka
upp
Hos flera raser förekommer ärftliga ögonsjukdomar
som i värsta fall kan leda till att hunden drabbas av blindhet. Då de flesta av
dessa ögonsjukdomar inte går att behandla när de väl har uppstått är det viktigt
att man försöker minska förekomsten av sjukdomarna genom ett noggrant
avelsarbete. För att förhindra att ögonsjukdomar förs vidare är det därför
viktigt att hundarnas ögon undersöks så att man i möjligaste mån endast använder
friska hundar i avelsarbetet.
Hur går en ögonlysning till?
När man kommer till veterinär får hunden el
katten pupillvidgande ögondroppar – ca 15-20 min före undersökningen.
Anledningen till detta är att man då få möjlighet att se så mycket som möjligt
av ögats inre delar. Vid undersökningen använder veterinären ett sk oftalmoskop
för att kunna se ögonbotten och näthinnan ordentligt. En sk spaltlampa används
för att inspektera ögats främre delar, som t ex linsen.
Själva undersökningen är helt smärtfri och på de
flesta hundar och katter går det utmärkt att genomföra undersökningen utan
lugnande medel. Resultatet av undersökningen erhåller man som djurägare direkt
efter undersökningen och resultatet registreras sedan även hos SKL/FKL
Tillbaka
upp
Tillsvidare finns det inte någon krav i Finland att röntga avelshund, men enligt
Finska taxklubben är det önskvärt röntga taxens rygg. Hunden skall helst röntgas
i 2-3½ års ålder. I Finland är total 67 st.taxar i rätt ålder röntgat i
åren 1999 -13.06.2006. År 2001 - 2005 registrerad 2453 st. taxar. FTK har ordnad röntgen tillfällar endast i fasta Finland.
Blanketter och anvisningar tillsvidare bara på finska. Läs även:
Diskprolaps, ”taxförlaming”
Tillbaka
upp
Din hund kan vara sjuk om den:
• inte vill äta eller dricka
• plötsligt går ner eller upp i vikt
• kissar mer/mindre än normalt
• har diarré
• drabbas av kräkningar under en längre period
• inte orkar leka eller springa
• kliar onormalt mycket sina öron
• får matt päls
• dreglar mer än normalt
Tillbaka
upp
Hundens normala kroppstemperatur är 38,5-39°C. Ta temperaturen redan då när
hunden är frisk. Det är viktigt att veta den normala tempen, om hunden blir
sjuk. Använda gärna digital febertermometer. Du kan smörja lite vaselin på
mätaren, så gå det lättare att sätta in den i analöppningen. (ca: 2 cm djupt
in.) Håll den lite snett. Prata med hunden att den håller sig lugn.
Tillbaka
upp
De flesta hundar drabbas någon gång av lös mage eller diarré. Det är väldigt
vanligt och kan bero på flera saker: fel foder eller foderbyte, dåligt/gammalt
foder, parasiter, allergi eller en bakterie- eller virusinfektion. Vanligtvis
handlar det om ett ganska harmlöst virus, något som valpen ätit eller ett
plötsligt foderbyte som orsakat obalans i magen. Om din hund får diarré kan du
behandla den med hjälp av fasta, vätskebehandling, stoppande medel och
antibiotika. Men prata alltid med veterinären om diarrén håller i sig i mer än
ett dygn. Långvarig diarré hos liten valp är alltid alvarligt! (Valpen torkar
ut.)
När din hund börjar bli bättre igen bör du ge den dietkost under några dagar –
till exempel ris kokt i buljong. När diarrén upphör kan du återigen ge den
helfoder som du gradvis blandar med kokt ris.
Tillbaka
upp
Analsäckar, vad är det?
Säkert är det många djurägare som inte hört talas om att deras hund eller katt
har analsäckar. Men det har de. Som namnet antyder sitter de nära analöppningen.
Där avger de en kraftigt illaluktande vätska när djuret blir skrämt. Även vid
andra tillfällen kan hunden eller katten tömma ut innehåll från sina analsäckar,
som t.ex. när de bajsar. En liten dusch med dofter som liksom ger en personlig
prägel på högen. Ett visitkort kan man säga.
Skrämmer fiender
Den viktigaste funktionen är förmodligen ändå den att skrämma fiender. En teknik
som skunken har förfinat. Jag vet inte om skunkens doftämnen påminner om de som
hunden och katten avger men illa luktar det. Något åt rutten fisk kan man väl
säga. Riktigt äckligt, även om man är människa.
Gulaktig illaluktande vätska
När de här körtlarna fungerar normalt så producerar de en lättflytande gulaktig
vätska. Vätskan har lätt att komma ut genom de små öppningar som finns på ömse
sidor om analöppningen. Tänk dig analöppningen som en klocka. Då sitter
öppningarna klockan 3 och klockan 9, en på varje sida. Behållarna eller
säckarna, som varierar i storlek beroende på hur fyllda de är, sitter lite vid
sidan om och nedanför mynningarna. En del hundar har små analsäckar och en del
har ganska stora. Om analsäckarna blir ordentligt fyllda så känns det obehagligt
och till och med smärtsamt för djuret.
Obehagligt fyllda
Uppenbarligen så töms inte alla analsäckar som de skall. Vi ser ofta, men inte
alltid, en avvikande konsistens på innehållet när hunden har problem.
Analsäckssekretet är då krämigt eller till och med torrt, istället för
lättflytande som det normalt är.
När hunden upplever obehag av sina analsäckar så försöker den komma åt
problemet.
Kasa på rumpan
Om man är hund och det irriterar där bak så kan man hitta på att ”kasa på
rumpan”. Genom att sitta på en lagom rivig matta, dra sig fram med frambenen och
sträcka ut bakbenen framåt, så uppnår man en viss lindring. Genom att göra så
här lyckas några också tömma ut en del innehåll från analsäckarna, vilket husse
eller matte enkelt konstaterar med sitt luktsinne. Vanligt är också att hunden
slickar sig intensivt där bak när den har problem.
Är irritationen stor och ihållande kan en del hundar börja tugga sig eller
slicka intensivt på huden i angränsande områden. Får vi in en hund på kliniken
som tuggat upp sår vid svansroten eller på höfterna så kontrollerar vi
analsäckarna. Det är en vanlig orsak till ett sådant beteende.
Inflammerade analsäckar
Steget värre än fyllda analsäckar är inflammerade analsäckar. Det gör säkert
väldigt ont. Till skillnad från de fyllda analsäckarna är detta ett problem som
kommer akut. Plötsligt får hunden en öm och svullen analsäck. Innehållet i
analsäcken är ofta blodigt och det är smärtsamt för hunden när vi tömmer ut
innehållet genom att klämma på analsäcken. I det läget räcker det inte att tömma
den inflammerade analsäcken. Man vill få den riktigt ren och spolar därför ur
analsäcken med ett desinfektionsmedel. Ibland gör man det upprepade gånger.
Veterinären ordinerar dessutom antibiotika som hunden skall äta under en kortare
eller längre period. Genom att kontrollera att svullnad och ömhet försvunnit
samt att innehållet normaliserats eller slutat vara blodigt eller varigt, kan
veterinären bestämma när antibiotikakuren kan avslutas. Ibland kan infektionen
vara svår att komma åt och behandlingen måste då pågå under flera veckor med
upprepade urspolningar under tiden.
Analsäcksböld
Den värsta formen av analsäcksinflammationer leder till att hela området runt
analsäcken blir inflammerat och så småningom öppnar sig som en böld.
Hunden har då väldigt ont och måste som regel drogas för att det skall vara
möjligt, och rimligt med tanke på smärtan, att behandla genom spolning. Inte
sällan kommer ägaren med hunden till oss innan bölden har öppnat sig. För att
påskynda läkningsprocessen skär vi då ofta hål på bölden och släpper ut
blodblandat var. Även här är det antibiotika och urspolning av analsäcken som är
behandlingen. När hunden har sådan smärta och inflammation så ordinerar
veterinären vanligen även ett antiinflammatoriskt medel som hunden får under den
värsta tiden, ca en vecka till tio dagar. Och även i detta fallet är det viktigt
att följa upp med en kontroll så att man vet att inflammationen och infektionen
lagt sig innan man avslutar behandlingen.
Operation
En del hundar får upprepade analsäcksinflammationer med ofta återkommande
problem. Det kan då vara en lösning att operera bort analsäckarna. Operationen
är, på de flesta hundar, inte särskilt komplicerad även om den kräver stor
noggrannhet. Har hunden däremot flera gånger fått fistlar eller bölder vid
analsäckarna så kan det vara besvärligt att få bort all körtelvävnad vid
operationen. Om det finns körtelvävnad kvar som producerar analsäckssekret men
inte har någon utförsgång så blir det naturligtvis nya och värre problem.
Fistlar och inflammationer kan då komma tillbaka i området. Detta är dock inte
vanligt och som regel lyckas man få bort all analsäcksvävnad vid operationen.
Tömmas
Det går inte att förebygga inflammationer i analsäckarna. Däremot kan man
regelbundet tömma analsäckarna på hundar som inte lyckas tömma dem själva. På så
vis får de inte besvär av att de spänner och irriterar. Hundar som inte har
några bekymmer med sina analsäckar behöver man inte hålla på att tömma.
Håll koll
Kasar din hund på rumpan eller tuggar eller slickar sig där bak så är det
möjligt att den har problem av sina analsäckar. Om det håller i sig och inte
bara sker någon enstaka gång så kan det vara lämpligt att låta en veterinär
kolla analsäckarna.
Människor har inga analsäckar och det skall vi vara glada för. Men hundar har å
andra sidan inte hemorrojder.
Tillbaka
upp
Öroninflammation är en av de vanliga orsakerna till att en hund måste besöka
veterinär. Inflammationen uppstår lätt eftersom hörselgången är lång, vinklad
och ofta dåligt ventilerad. Det blir alltså en instängd, varm och fuktig miljö,
som gynnar bakterie- och svamptillväxt. Hundar med ståndöron har mer luftväxling
i hörselgångarna, men de har lättare att få in vatten eller skräp i öronen, som
kan orsaka inflammation.
Normalt bildas det små mängder vax i örat. Det är en del av fösvaret mot
infektioner och ska inte tas bort i onödan. Om det blir lite mer än vanligt
eller om hunden får skräp i öronen, när den exempelvis gräver, måste man göra
rent försiktigt.
Det vanligaste tecknet på öroninflammation är att hunden kliar på eller bakom
örat eller skakar mycket på huvudet. Ibland kan den också gå med huvudet lutande
åt ena sidan. Nästan alltid uppstår en ökad sekretbildning i örat. Det kan vara
mörkbrunt ganska torrt vax eller mer fuktigt/smetigt. Ibland är sekretet gult
varliknande och då ofta mycket illaluktande.
Om man upptäcker en örononflammation tidigt, kan det bli bra genom att man
rengör dagligen och luftar örat. Oftast har inflammationen dock pågått en tid,
när man upptäcker den. Då krävs undersökning och behandling av veterinär, för
att den skall läka ut.
A och O vid behandlingen är att få hörselgångarna rena. Oftast är det en ökad
produktion av öronvax, som måste petas ur regelbundet. Ofta samlas vax och
inflammationsprodukter i den inre horisontella delen av hörselgången. Detta går
inte att peta bort utan måste spolas bort. Det görs på kliniken sedan hunden
lugnats eller sövts. Därefter får ägaren behandla hunden hemma med rengöring och
örondroppar, ibland även antibiotika att äta. Vi vill alltid kontrollera öronen
efter behandlingen. Ganska ofta krävs mer än en spolning innan inflammationen
har läkt ut helt.
En hund som har haft en ordentligt öroninflammation, har ofta lätt att få
tillbaks den. En sådan hund bör tittas i öronen regelbundet. I vissa besvärliga
fall kan man behöva rengöra öronen regelbundet med speciell rengöringsvätska.
Detta ska man dock inte göra rutinmässigt på en hund, som inte har haft
öronbesvär tidigare
Tillbaka
upp
• Alla former av medicin – även p-piller, huvudvärks- och sömntabletter
• Elkablar (Även såna som kan grävas upp från marken utomhus.)
• Julrosor, hyacinter och alla andra växter med vit saft i stjälken
• Lök av alla typer (med undantag för vitlök)
• Avokado
• Russin
• Choklad – såvida det inte är choklad som är speciellt framställd för hundar.
• Råttgift Kylarvätska (som hundar kan tycka om eftersom det smakar sött)
• Alla typer av kemikalier – även rengörings- och tvättmedel
Tillbaka
upp
Du ska klippa eller fila klorna på din hund varje vecka för att nerven i klorna
inte ska bli för lång. Blir klorna för långa kan hunden inte stå ordentligt på
ett hårt underlag – och det är både obehagligt och skadligt för den. Du ska köpa
en speciell tång/sax att klippa klorna med. Många hundägare struntar i att
klippa klorna på sin hund eftersom den ofta blir orolig under själva
klippningen. Men det är lättare att klippa klorna på din hund medan den är valp
eftersom man då tydligare kan se var klon går över i nerven.
Om du inte vill klippa klorna på din valp kan du köpa en vanlig fåtfil i
sandpapper och i stället fila klorna. Då minskar också risken för att du klipper
hål på ett blodkärl. Om du inte är van att klippa klorna, i första gånger klipp
när valpen är tröt, då gå det enklare.
Så här klipper/filar du klorna på hunden:
• Ta upp en tass i taget och håll tassen i ett ordentligt grepp.
• Klipp bara den lilla "kroken" ytterst på klon. Se till så att du inte klipper
i nerven. Det gör ont och kan blöda under en längre tid.
Tillbaka
upp
Du skall avmaska valpen vid ca 11 veckors ålder strax före sin första
vaccination
Det räcker att avmaska hunden två gånger per år, om man inte har upptäckt maskar
i avförningen efter avmaskningen. Om du upptäcker maskar, avmaska på nytt efter
11-14 dygn från första avmaskningen, så kan du vara säker på att alla maskar är
borta.
Om hunden har maskar är följande symtom typiska: Hunden kräks och hostar. Om
hunden har maskar i en lång tid, mistar pälsen sin glansighet och hunden blir
mager. I första stadium finns det ägg i lungorna, sen utvecklas äggen till
larver som flyttar sig upp mot hundens halsstrupe. Larverna lever vidare i
hundens tarmsystem. I regel upptäcker man att hunden har haft maskar först efter
avmaskningen.
Regelbunden avmaskning håller maskarna borta!
Tillbaka
upp
Taxens päls behöver inte så speciellt mycket vård. Borsta gärna hunden då och då
och se efter att hunden inte har fästingar eller sår.
Strävhåriga taxar trimmas i regel två gånger per år. Du ska inte tvätta tax före
trimning eller utställning. (Jag trimmar lite då och då så att pälsen aldrig
blir väldigt lång.)
Man rycker bort den långa pälsen medhårs med fingrarna och lämnar skägg och
ögonbryn kvar. (Jag putsar även dom) Ändvänd inte trimningsknivar eller sax, om
du inte är van!
Om du inte vill lära dig att trimma din tax själv, finns det professionella
hundtrimmare.
Tillbaka
upp
Finska kennelklubbens bekämpningsprogrammet för ärftliga sjukdomar. Nuvarande
Pevisa program för tax är giltig till 31.12.2008. Normal storlek strävhårig tax
får ej används i avel om den har PRA eller HC (titta ögonsjukdomar).
Båda föräldrarna måste ha sjukdomsanlaget för att
sjukdomen skall bryta ut hos avkomman. Statistiskt blir 25% av avkomman sjuk,
50% blir anlagsbärare och 25% blir fria från anlaget.
Tillbaka
upp
Sjukdomen kommer/ärvs ner nästan alltid från
enbart en av föräldrarna. Vid s.k. ”ofullständig penetrans” har individen ärvt
sjukdomsanlaget, men blir inte sjuk. Den är dock bärare av sjukdomsanlaget, och
för det vidare till sin avkomma - som kan få sjukdomen. Vid dominant arvsgång
blir statistiskt ca.50% av avkomman sjuk. Är penetransen ofullständig blir en
del av dessa inte sjuka utan tysta anlagsbärare.
Tillbaka
upp
Flera gener orsakar att en viss sjukdom bryter
ut.
Tillbaka
upp
SJUKDOMAR SOM FÖREKOMMER HOS TAX
Ögonsjukdomar:
PRA, progressiv retinal atrofi
PRA är en ärftlig, recessiv sjukdom, vilket innebär att en hund kan vara
kliniskt frisk men bära på anlaget i sina gener. PRA uppkommer endast om hunden
har fått anlaget från båda föräldrarna. PRA gör att syncellerna i näthinnan
förtvinar. I början blir hunden ”nattblind” för att senare helt mista sin
synförmåga. (Kliniska symtom vid ca 2-4 års ålder.) I Finland tax får ej används
i avel om den har PRA. (I Sverige får ej använda sjuka hundar, deras föräldar
eller evt. avkommor till hunden. Rekommenderar även att undvik också hundar med
minst 50% risk att vara anlagsbärare!)
Tillbaka
upp
HC, katarakt, ”gråstarr”
Gör linsen grumlig. Leder småningom till totalt blindhet. Bryter ut oftast före
4 års ålder. Är ärftligt. Tax som har HC får ej används i avel i Finland.
Tillbaka
upp
RD, retinal dysplasi, utvecklingsrubbning i näthinnan
RD är en ärftligt, recessiv sjukdom som kan konstateras redan hos valpar. RD
uppträder i varierande former. Nätthinnan lossnar helt (totalt blindhet)/lossnar
på flera ställen/lossnar som smala veck (mest den här typen hos tax).
Tillbaka
upp
Med retinopati menas en sjukdom i näthinnan med symtom som inte passar in på
någon annan diagnos (exempelvis PRA, retinal dysplasi). Dessa kan se ut på många
olika sätt. Att sjukdomen betraktas som "sannolikt ej ärftlig" betyder att den
troligen förvärvats på annat sätt än genom arv. Det betyder att den inte är
något avelshinder, kan förekommit efter ögoninflammation etc. Diagnosen
kanske kan komma att ändras i framtiden, bedömningarna vid ögonlysning gäller ju
vanligen bara för ett år åt gången.
Tillbaka
upp
PHTVL/PHPV är en förkortning av ordet persisterande (egentligen "framhärdande")
i kombination med de latinska namnen på olika strukturer som normalt sörjer för
ögats blodförsörjning under tidiga fosterlivet och på den primitiva glaskroppen
som finns i ögat under fosterutvecklingen. Om stora rester av dessa finns kvar
senare i livet kan de ge mer eller mindre allvarliga problem beroende på sin
storlek.
Grad 0 = normal.
Grad 1 = fläckar på linsens baksida och påverkar inte synen.
Grad 2 = ger ofta katarakt som följdsjukdom.
Grad 3-6 = ger mer allvarliga förändringar.
Tillbaka
upp
Distichiasis, felställda ögonlockshår
Är ärftligt och möjligen dominant. De felställda ögonlockshåren sitter som en
inåtväxande andra rad innanför de normala ögonhåren. För det mesta sitter de
felställda håren på övre ögonlocket och kan inte observeras utifrån. Håret måste
avläggas operativ men kommer ofta igen.
Tillbaka
upp
Corneadermoid, onormalt hårväxt på horhinnan
Hårig vävnad växer på hornhinnan. Besvärar ögat, opereras.
Tillbaka
upp
Innebär att det blir kvarstående rester av den hinna som täcker ögat hos alla
nyfödda valpar och som ska försvinna vid ca 14 dagar.
Tillbaka
upp
Övriga sjukdomar hos tax:
Kallas hos människan ischias. Är allmänt förekommande hos kortbeniga raser.
Sjukdomstillståndet uppkommer när det vid mekaniska påfrestningar uppstår
sprickor i det förkalkade och degenererade höljet och den gelatinösa delen av
disken pressas ut. Hunden får förlamningssymptom av varierande svårighetsgrad.
Hunden blir rörelsehämmad och kontroll över tarm och blåsa kan försvåras. Smärta
och stelhet hör också in i bilden. Ett diskbråck skall alltid skötas av en
veterinär.
(I Danmark har man ett flertal år arbetat med en modell där man röntgar
taxryggar och tittar på antalet förkalkade disker i ryggkotpelaren. Man har
visat att det finns ett stort samband mellan antalet förkalkningar och risken
att utveckla diskbråck. Man har också visat att stor arvbarhet finns för
nedärvning av antal förkalkningar. Parar man hundar med många förkalkningar får
också valparna många förkalkningar.
Också i Norge och Finland pågår ryggröntgenprogram men där har man inte fått
lika många hundar undersökta. källa: Rasspecifik avelsstrategi
för TAX Svenska taxklubben 2006)
FTK: önskvärt att röntga taxrygg, helst 2-3½ års ålder.
läs mera: rygg röntgen
Tillbaka
upp
Sjukdomen förekommer endast hos tax. Man känner inte till orsaken men man anser
att sjukdomen är ärftligt. Sjukdomen börjar vid tidig ålder, redan under ett år.
Huden är till en början röd och förtjockad men blir snart svartpigmenterad,
hårlös och veckad som på en elefant. (börjar i armhålorna och sprider sig till
ljumsken och insidan av öronen, sprider sig vidare till buken, halsen och
flankerna.)
Sjukdomen är obotligt men spridningen kan minskas. Eksemet förorsakar inte
smärta.
Tillbaka
upp
Med epilepsi menas en sjukdom som karakteriseras av återkommande epileptiska
anfall; kortvariga och plötsligt insättande, onormala urladdningar i hjärnan.
Anfallen kan yttra sig som kramper i hela eller bara vissa delar av kroppen och
olika grad av förändrat medvetande samt som olika beteenderubbningar. Den
vanligaste anfallsformen är så kallade generaliserade anfall med kramper i hela
kroppen och medvetslöshet
Tillbaka
upp.
Cushings sjukdom är en hormonell ämnesomsättningssjukdom som leder till förhöjd
produktion av kroppseget kortison i patientens binjurar. Sjukdomen förekommer
främst på hund men kan i sällsynta fall även drabba äldre katter. I de flesta
fall producerar binjurarna mer kortison på grund av att det i hjärnan produceras
ett överskott av ACTH-hormon i tallkottskörteln. Hormonet stimulerar i sin tur
binjurarna med ökade kortisonnivåer i kroppen som följd. Detta resulterar i bl a
ökad törst, ökad aptit, symmetriskt håravfall (framförallt rygg),
hudförändringar som t ex ökad pigmentering samt ökad bukighet på grund av
fettansamling i bukhålan.Det finns effektiv behandling med få
biverkningar, men den är dyr.
Tillbaka
upp
är en vanlig sjukdom hos både människor, hundar och katter. Vid diabetes tar
cellerna i kroppen inte upp det socker (glukos) som finns i blodet. Cellerna får
energibrist och sockerhalten i blodet blir förhöjd eftersom inte cellerna tar
upp sockret som de ska.
När blodsockernivån går upp över en viss gräns (10-12 mmol/L hos hundar) så
passerar socker ut i urinen. Patienten börjar då få en större urinmängd och blir
törstig. Eftersom det blir en energibrist i cellerna börjar fett och muskler
brytas ned. I ett sent skede av sjukdomen är de drabbade individerna magra och
trötta.Orsakerna till diabetes varierar även om symtomen kan vara identiska.
För att blodsocker skall kunna tas upp i cellerna krävs att en signalsubstans
som heter insulin binder till en mottagare (receptor) på cellen. Hos vissa
diabetiker är det fel på insulinproduktionen och hos vissa hundar är det fel på
sättet insulin binder till mottagarcellen.
Det är Din veterinär som bestämmer vilken behandling Din hund ska ha. Hundar med
diabetes skall insulinbehandlas eftersom de oftast har en insulinbrist. En
diabetesbehandling ställer krav på både ägare och hund vad gäller hundens
livsstil och regelbundenhet. Ibland känns dessa krav för stora och djurägaren
väljer tillsammans med veterinären att avliva hunden
Tillbaka
upp
är den vanligaste hjärtsjukdomen hos hund. Den förekommer oftast hos små till
medelstora hundraser men även hos större raser. Vanligtvis drabbas äldre hundar
av sjukdomen, och något oftare hanhundar.
Många gånger uppträder sjukdomen från fyra till fem års ålder. Sjukdomen är
vanligare inom vissa hundraser, som till exempel cavalier king charles spaniel,
tax och pudel. Det är idag inte känt vad som orsakar klaffskadorna. Ärftliga
faktorer ligger bakom hundens anlag att utveckla klaffskador. Sjukdomens
nedärvning följer dock inte det mönster som kan ses vid så kallad enkel recessiv
eller enkel dominant nedärvning
Symtom och diagnos Kronisk hjärtklaffsdegeneration är en uttalat kronisk
sjukdom. Den utvecklas vanligtvis hos medelålders till gamla hundar under en
lång tid. Ofta tar det flera år för skadorna på klaffarna att bli så allvarliga
att hunden visar sjukdomstecken, det vill säga hjärtsvikt. Vanliga tecken på
hjärtsvikt hos hundar med kronisk hjärtklaffsdegeneration är trötthet, hosta,
andnöd och nedsatt aptit. Dessa symtom kan även vara orsakade av en rad andra
sjukdomar. För att ställa diagnos krävs det därför en mer grundlig
veterinärundersökning, där röntgenundersökning av bröstkorgen helst ingår.
Symtomen från andningsorganen orsakas av att vätska samlas i lungorna, vilket
kan påvisas med hjälp av röntgenundersökning. Behandling Med rätt behandling kan
hunden leva ett bra hundliv, ibland upp till två till tre år efter de första
symtomen. Kronisk hjärtklaffsdegeneration har därför en god prognos i jämförelse
med många andra hjärtsjukdomar hos hund.
Tillbaka
upp
Kroksvans är en missbildning mellan två svanskotor som leder till att de, på de
ställen där de normalt ledar mot varandra, är hopväxta i förskjutet läge. En
eller flera av lederna i svansen kan vara defekta.
Som kroksvans betecknas även i svensk kynologi (om än oegentligt) hopväxta kotor
utan vinkel eller förskjutning. Denna förändring ses speciellt inom taxraserna.
Defekten kan sitta var som helt på svansen. Bäckenet och ryggkotorna är normala.
Kroksvans förekommer i Tyskland hos de olika hårlagstyperna enligt följande:
2.21 proc. av långhåren, 0.93 proc. av korthåren och 0.56 proc. av strävhåren.
När defekta djur stoppades från avel höll sig frekvensen konstant under
1970-talet. Arvsgången ansågs vara autosomalt recessiv.
Vid hög frekvens av grava svansfel bör man överväga att ta föräldradjuren ur
avel och även avla sparsamt på defekta valpars kullsyskon. Inom flera raser
avstår man också från avel på hundar med minsta tecken på kroksvans även om
defekten bara kan upptäckas vid skicklig palpation av kotorna. I ett antal raser
betraktas skruvsvans, den mest extrema formen av kroksvans, som normal och
önskvärd.
Skador på svansen kan ge förändringar som påminner om kroksvans. Detta är dock
mycket ovanligt. Vid röntgenundersökning kan man oftast avgöra om en kroksvans
är medfödd eller förvärvad.
Tillbaka
upp
Sidans källor: FTK/SML, FKK,SKL,
STK, SKK, SLU, Agria.se, Blixbo Klinik och Kennel AB |
